Tagandes globen i bestinning gjorde jag således detsamma som dem, jämnte Tomas Ravelli, största 90-talshjältarna, Oasis. Nämnda band, och i främsta rummet de båda frontfigurerna och tillika bröderna Gallagher, är enligt undertecknad ett av de allra bästa någonsin, och till följd av min omnipotenta kompetens är således mitt utslag i den frågan gällande. Anledningen till mitt gillande kan i mycket sägas vara, vid det här laget, mogen (övermogen?) frukt av de båda brödernas uppträde, i vilket de sätter sig över andras mening och gör sin egen gällande i ofta lindrigt uttryckt: fräna ordalag. Denna dryghet som nämnda musiker allt som oftast visar upp är ett fenomen som jag alltid har funnit fascinerande och mycket underhållande. Något som undertecknad ibland låter skymta i festligare sammanhang. Jag har således svårt att tänka mig att jag och gallagherbröderna skulle gå ihop, då vi har i det närmaste samma inställning till omgivningen. Troligt är att jag på fest tillsammans dem båda skulle sluta i brottning medelst knogmackor, i vilket jag med största sannolikhet skulle utgå med många ömma punkter i ansiktet i kombination med en solklar förlust.
Kvällen då? Lyckad, om du frågar mig. Gröna lyktans hornstull-filial försåg oss med bränsle innan konserten, och således kunde det lika gärna ha varit darin, då humöret naturligt var på topp. Bäst var dock the masterplan, don't look back in anger och wonderwall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar