Dåsom förutsättningarna är sådana att under den senast förslösade veckoänden en himelsk förlossning (ursäkta undertecknads faiblaise´för skarpsinniga bibliska referenser, ävensom att han i det att han även utgörs av ett jag, nämligen mitt, inte kan anses i ens ringaste mån tillhöra den kreationistiskt böjda gren av den ovan åsyftade världsreligionen som normaleligen betecknas såsom varandes bekännande till densamma) utspelades varigenom att det föll den närmast ohemula mängden snö av ca 50 cm, fann jag mig, medelst från min jordiske fader hårt åtdragna tumskruvar, tvungen att ta fram mina skidor, nämligen de som anses vara av det avlånga slaget.

Nåväl, allt förlöpte utan invändning och därigenom finner jag ingen större redogörelseanledning förrän det att jag funnit min väg till det ännu o-omnämnda spår som i folkmun döpts till det för det aktuella spårets egenskaper högst redogörande namnet: elljusspåret. Vid detta lindrigt uttryckt strömförande motionsetablissemant blev jag nämligen varse att jag inte lyckades aptera pjäxan vid bindningen. Jag betade av de svordomar och könsord som mina samlade erfarenheter begåvat mig med, och vände åter mot min ringa stuga och boning.

Väl inom hemmets fyra gjorde jag en närmare undersökning av de felande praktikaliteterna och fann till min förvåning att det inte, såsom undertecknad hade befarat, rörde sig kring en frysningsproblematik, utan snarare om en, varigenom jag och förutsättningsvis även ni döms om våra gemensamma förvåningar, inteligensrenonsiering, dåsom jag under skidnäringens sommardvala hade glömt hur dessa doningar fungerar. Intellektuellt blasserad fann jag mig inte mentalt skaffad till annan motion än den som en fladdrande högerhand inför stånkat framförda tyskaglosor bjuda. Merde!